Geometry Dash-spel

Hyllans hopptajmningssida, med eller utan takten.

Geometry Jump Dash

Geometry Dash Jump

AMONGUS GEOMETRY JUMP

Geometry jump game

Geometry Jump Dash Lite

Fall geometry guys : infinity Jump

En knapp, perfekt timing

Genren är lätt att beskriva och svår att lägga ifrån sig. En fyrkant glider framåt av sig själv i fast hastighet. Du har en enda inmatning — en tryckning, ett klick eller mellanslagstangenten — och den får fyrkanten att hoppa. Mellan dig och banans slut finns spikar, gap, sågklingor och block arrangerade efter ett musikstycke, så en väl tajmad runda känns som att spela ett instrument och en illa tajmad tar slut direkt. Det finns inga liv att förlora och inget straff för att dö förutom omstarten, som är omedelbar och tyst. Banor visar hur långt du kom i procent, och den siffran är hela loopen: du går från en tiondel till en femtedel till en tredjedel, memorerar varje hopp tills rundan till slut når fram, och den sista biten är alltid den du har övat minst på.

Spelen på den här sidan är tredjepartstitlar, fanskapade eller inspirerade, från de licensierade leverantörer vi samarbetar med. De är inte det officiella spelet och har ingen koppling till eller godkännande från dess utvecklare; det de delar är den självrullande, enknappsstyrda, musiksynkade formen av idén, och de varierar mycket i finish, från trogna neonåterskapelser till lösa skisser med en fyrkant och några spikar. De flesta lägger till portaler en bit in i en bana som ändrar vad tryckningen gör: ett raketläge där du håller inne för att flyga uppåt, en boll som vänder gravitationen vid varje tryck, en våg som sicksackar i raka diagonala linjer. Spelare som gillar spring-och-hoppa-instinkten utan rytmen bör titta på plattformsspel, och den rena reflexdelen av samma hylla finns under hoppspel.

Kategorier:Plattformsspel

Att lära sig en bana

Ingen klarar en svår bana på första försöket. Vägen framåt är repetition med uppmärksamhet: du dör på samma spik ett dussin gånger, inser sedan att hoppet måste komma sent snarare än tidigt, och dör sedan på nästa. De flesta fanversioner erbjuder ett övningsläge som sätter ut checkpoints så att du kan repetera en sektion utan att spela om öppningen, och många låter dig sänka musiken, vilket låter som ett misstag tills du inser att takten är en metronom för hoppen och att höja den är det egentliga tricket. Hastighetsändringar markeras med pilar, gravitationen vänds med färgade portaler, och banan berättar vad som kommer om du lär dig läsa den en skärmbild i förväg. Att titta på sina egna dödsfall är mer användbart än det låter, eftersom samma tre hinder oftast står för de flesta av dem.

På en dator hoppar mellanslagstangenten, uppåtpilen och ett musklick alla, och klicket är oftast mest konsekvent eftersom det har kortast väg. På en telefon räcker det med en tryckning var som helst på skärmen, och genren är en av få där en tumme är lika precis som en tangent; liggande läge betyder mer än enheten, eftersom du ser nästa spik tidigare ju bredare vyn är. Banredigerare finns i några av fanversionerna och gör hyllan till ett flöde av banor från spelare med mycket ojämn svårighetsgrad, vilket är en del av nöjet. Den självrullande strukturen delas med springspel, och det geometriska neonutseendet med rutnät och glödande block hänger ihop med de bredare hyllorna kubspel och hinderspel.

Svårighetsgrad, frustration och vem det passar

Det här är en genre för spelare som gillar att bli besegrade och komma tillbaka. De tidiga banorna i de flesta fanversioner är tillräckligt snälla för barn, med breda gap och låg hastighet, och reflexerna som krävs är enkla; de senare banorna riktar sig till tonåringar och vuxna som ser en fullständig klarning som ett projekt utspritt över flera dagar. Det finns inget våld, ingen handling och ingen text, bara en fyrkant och en takt, så det enda en förälder behöver bedöma är temperamentet. Frustrationen är verklig, och skämtet i communityn är att spelet är ett tålamodsprov i plattformsspelkostym. Korta pass fungerar bäst: en kvart av försök, sedan en paus, ger oftast mer framsteg än en timme av allt argare tryckningar, eftersom tajmingen försämras snabbare än du märker när du är irriterad.

Om det är rytmen som fångar dig finns titlarna där takten är hela spelet snarare än kuliss under musikspel. Om det är den precisa, omstartsintensiva klättringen erbjuder parkourspel och obby-spel samma svårighetskurva i tre dimensioner och med en full uppsättning rörelsetangenter, vilket vissa spelare tycker är snällare och andra svårare. Retro utseendet med sina fyrkantiga figurer och platta färger har släktingar under pixelspel och retrospel, där svårighetsgraden ofta är precis lika obeveklig. Hyllan nedan listar de fanversioner spelare återvänder till mest och sedan de senaste nykomlingarna, vilket är det snabbaste sättet att hitta en vars banor är värda de hundra omstarter de kommer att kräva av dig.